Det är ingen konst att bli såld på mete! Det kan räcka att en enda gång få hålla i ett metspö för att en livslång passion ska vakna. För hur mångas fiskarbana har väl inte startat med ett enkelt mörtmete på en solhet brygga eller i båten vid abborrgrynnan? TEXT OCH BILDER: JANNE OLSSON

 Abborre och gädda

Somrar med högtryck, sol, värme och höga temperaturer i luft och vatten passar abborren perfekt. Då bjuds ofta kanonfiske kring grynnor, vassar och risvasar.
Abborren brukar ha några jaktperioder varje dygn, ofta under morgon, eftermiddag eller kväll. Då jagar den med stor intensitet och det är sällan svårt att få den att hugga. Men mellan dessa jaktperioder kan fisket vara trögt. Så det gäller att prova fiske på olika tider för att kunna utröna när på dygnet de tvärrandiga är på jaktstigen.
Några svårigheter att hitta givande platser brukar det inte vara. Vilda jakter
i ytan som både syns och hörs avslöjar direkt de givande platserna. Först kommer småfisken hoppande fram över vattnet tätt följda av plaskande abborrar.
Fisket kan ske från land, men tillgång till båt är en stor fördel.
Lämplig krokstorlek är 6 eller 8. Förutom spö och rulle  behövs flöte och ibland ett litet sänke för att hålla agnet på önskat djup. Flöten med alltför stor bärkraft bör undvikas för att minska risken att abborren känner motstånd vid hugget och spottar ut betet.
Roligast och effektivast är abborrmetet alltid med lätta redskap. Teleskopmetspö eller lätt spinn/haspelutrustning är rätt val. Är chanserna att kunna kroka någon riktigt stor abborre goda, finns anledning att undvika de allra tunnaste linorna. Fiskar man med heldragen nylon kan man i stället för 0.15-0.20 mm lina gå upp till lina runt 0.25 mm. Med flätlina räcker det med dimension kring 0.13  mm. Som agn fungerar mask, maggot eller en liten död betesfisk, till exempel mört.
Mete med död agnfisk är en klassisk och högeffektiv metod för gäddan. En av metodens stora förtjänster är att man kan servera det perfekta agnet, som gäddan är programmerad  att jaga.
Allt gäddfiske kräver speciell tafs närmast betet. De skarpa tänderna utgör en verkligt linfientlig miljö som en vanlig nylonlina inte klarar. Flera olika tafsar finns att välja mellan. Tafsar av nylonöverdragen wire är vanligast. Materialet har ingen avgörande betydelse, däremot längden på tafsen. Minst 25 cm lång måste den vara för att ge säkerhet vid matchning av djupt krokade storgäddor.
De bästa flötena för gäddmete är de avlånga, smala som inte ger gäddan så stort motstånd vid hugget.
I gäddmeteutrustningen behövs också hagelsänken som fästs på linan strax ovanför tafsen för att hålla nere betesfisken på önskat djup.
Vilken spinn/haspelutrustning som helst kan användas, men här bör man undvika de allra vekaste eftersom det ofta är stor fisk man kommer i kontakt med.
Vanligaste agnet vid gäddmete är mört, löja och abborre. Men praktiskt taget all småfisk på 100–300 gram kan användas.
Kroken som kan vara enkel-, dubbel- eller trekrok, fästs just under betesfiskens ryggfena. Krokstorleken bestäms av betesfiskens storlek. Ju större betesfiske, desto större krok.
Intressanta fiskeplatser är kring grynnor och längs vassar och näckrosbälten. Ofta är gäddmetet bäst morgon och kväll. Och om abborren är en riktig
góvädersfisk så är gäddan snarare dess motsats. För lite ruggväder brukar öka på chanserna till bra fiske.

 Öringmete i bäcken

När björklöven är stora som musöron drar säsongen för ett annat spännande och roligt fiske igång. Bäckmetet efter öring kräver ett minimum av utrustning, men det är inte något helt lätt fiske. Det kan behövas lite träning för att bli en duktig bäckmetare. Framförallt gäller det att lära sig behärska konsten att smyga tillräckligt tyst längs vattnet. De små vattendragens invånare är alltid mycket skygga. Minsta tecken på fara får dem direkt att fly och bli oåtkomliga för en god stund framåt.
En låg fiskeställning för att komma under fiskens synfält, samt att undvika att komma för nära vattnet är rätt taktik. Fiske på kvällar eller under dagar med mulen väderlek och gärna lite lätt regn brukar ge den bästa utdelningen. Då har öringen svårare att upptäcka fiskaren.
I övrigt är tekniken för bäckmetet enkel. Det är bara att så tyst och försiktigt som möjligt släppa ner masken en bit uppströms den troliga ståndplatsen och sedan låta den driva strax ovanför botten till dess strömmen drar det upp mot ytan.
För att undvika att fisken skräms av reflexer bör spöet vara mörkt och matt. Vilken längd det ska ha bestäms av storleken på bäcken. Ett fyrametersspö brukar vara lagom.
En vanlig vidja, helst av rönn, som man skär till i skogen fungerar förträffligt, även om den förstås är lite tyngre och okänsligare än moderna lätta teleskopmetspön.
Lämplig grovlek på linan, som bör vara något kortare än spöet, är 0,25 mm.
Flöte används inte. Huggen känns i spöet och syns på linan.